Dårens dotter

Jag har inte riktigt orkat tagit tag i den nya kursen och den meterlånga litteraturlistan, istället har jag hittat tillbaka till skönlitteraturen. Jag började läsa Dårens dotter av Mian Lodalen nu under påsken när jag hade en massa restid att döda. Att läsa för att man vill det och inte för att man måste är verkligen underskattat, jag gillar känslan man får av att uppslukas av en bok, känslan av att bara vara här och nu och låta orden skapa historia utan några som helst andra intryck. Den känslan som ingen film eller serie någonsin lyckas framkalla. Dårens Dotter är en smart berättad roman som bjuder på tragikomik när den är som bäst och man pendlar hela tiden mellan hopp och förtvivlan. Mycket bättre än att läsa om Vygotskijs teorier och tusen sidor didaktik som bara gör mig förtvivlad just nu.