Nu är det dags igen

Sist jag skrev någon form av dagbok, eller blogg som det heter nuförtiden var jag 15 år.
Jag skrev om livet och alla dess törnar och toppar, för det var ju många sådana på den tiden.
Jag skrev om kärlek som att det var det mest självklara som fanns, jag blev upp över öronen förälskad i en kille som hette Johan som jag hängde ihop med i fyra år.
Jag skrev om min hatkärlek till handbollen, jag hyllade och dissade vänner och familj till höger och vänster, jag skrev om hur svårt det var att gå på högstadiet, om hur skönt det var att ”sluta nian” och om hur jag tappade bort mig själv på 100an mellan Alfta och bollnäs och om hur häftigt det var att börja på gymnasiet. Och så svor jag i oändlighet över IB och significant figures, ionic compounds och ångest.

Nu är det dags igen, hjälp tänker ni, hur ska detta sluta? Det återstår att se.
Fem år har gått och jag är nu 20 år livet ser lite annorlunda ut sen jag var 16 och livet var det svåraste som fanns. Så nu kör vi, hands down! Är ni redo? Jag är redo!